För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet Kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.
Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.
I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken. På så sätt fick vi elever också en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegner, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).
När den nya regeringen nu umgås med tankar på en litterär kanon har idén förkastats av upprörda nu aktiva författare. De har uppenbarligen föreställt sig att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Det är givetvis en pyramidal missuppfattning.
35 författare har i ett upprop förklarat att en statlig litterär kanon, enligt deras mening, skulle vara förödande för det fria ordet. Enligt uppropet är litteratur något som skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna. Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt. Visst är det så, när det gäller skapandet av litteratur. Men nu handlar det inte om nyskapandet utan om vårt kulturarv, alltså den litteratur som blötts och stötts av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända.
Många litterära verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista om den ska fungera som det sammanhållande kitt som ger oss en gemensam referensram och en nationell identitet.
Författarnas upprop erkänner att det ”redan finns en kanon. Alla svensklärare, som just läst litteraturvetenskap, får del av den och kan föra den vidare till sina elever ”. Så vad är problemet? Uppenbarligen att man vill öppna för en mångfald av kanon beroende på lärarens godtycke, värderingar eller kulturella hemvist. I ett öppet samhälle måste olika uppfattningar om vilken litteratur som är värdefull och relevant kunna brytas. Men platsen för den samhällsdebatten är inte skolan.
När folkskolan infördes år 1842 och utvecklades under det fortsatta 1800-talet var huvuduppgiften att skapa ett svenskt medvetande, en nation, av ett land där de flesta identifierade sig lokalt eller möjligen regionalt. Skolan har fortfarande en viktig funktion att ge oss den grundläggande förståelsen för varför vi är svenskar och hur vi blev det. Det är inte minst viktigt i en tid då många är på väg in i att bli en del av det svenska samhället. En kanon som ger oss en gemensam referensram till den svenska litteraturen kan vara ett viktigt hjälpmedel, som inte på något sätt hotar det som skrivs idag.